koko. Idag har jag borrat upp en spegel som först blev för låg. Då gjorde jag om allt. Då blev den ännu lägre. Jag fick inte ihop det här med "fästen lågt=spegel hög". Till slut fick K rycka in och förklara hur det hängde ihop. Kände mig som en grottmänniska. Det är som om alla tankar bytt plats. På natten drömmer jag nu för tiden supertydliga, galna, starka , smarta drömmar. På dagen har jag vattenutspädd färskost i huvudet.Jag gör alltså av med alla tankar på natten = Dagen, inga tankar kvar. Kanske borde jag Dialogga på natten när jag har min storhetstid. Tänk om det rinner ut en bestseller? Om man sätter hundra gravida kvinnor vid hundra skrivmaskiner i hundra år, då skriver dom till slut... ja vaddå? Det är så svårt att få kvinnor att vara gravida i 100 år och samtidigt sitta still vid en skrivmaskin. Borde det inte vara dator förresten? Uäääää. Nu är jag så där dumihuvudet igen.

Allt jag vill är förresten att sitta still just nu. I mina nya mamapants. Så här bekväma kläder har jag inte haft sedan jag var kommunalt dagbarn hos mormor. Appropå mormor så var jag och hälsade på på hemmet där hon bor. Under eftermiddagsfikat underhöll en tonåring med silverflöjt. Hon spelade 15 låtar. Vi behöver ju inte ha fullt så lång repertoar, men vi borde ta tag i vår idé om sångskoj för pensionärerna på Blidö. Även om vi gör oss bäst i kör så tror jag att dom skulle bli glada.
Nu ska jag förbereda mitt lilla radioprogram. Och sedan ska jag nog dricka te och äta toblerone. Jag (bebin) älskar toblerone.
puss

Kära, kära, kära du!
Vilken glädje! Både att se dig skriva igen och att se att du faktiskt är uppe så sent trots din grosses! Jag kan inte minnas att jag ens upplevde Rapport under mina sista graviditetsmånader.
Jag är så glad för allt du skriver; bebisen, dom kanske inte giftiga bären i trädgården, Lill Babs fatsuit (vilket förträffligt program det var! Jag vill som sagt flytta till Järvsö nu, fatsuit eller inte), att Peter fortfarande har den där fingertoppskänslan. Det enda jag är orolig för är att du tror att bebisen kan ha rytmen i blodet bara för att den vid två tillfällen lyckades pricka in kickarna under True Colours (visste du förresten att colours stavas olika i USA och England, men jag bekänner mig förstås till den brittiska stavningen). Till och med jag kommer någon gång under låten att lyckas pricka in två rätt om jag slumpmässigt slår ihop händerna under 3. 30, eller hur lång den nu är. Jag vill inte ta ner förväntningarna, men det du såg framför dig som en lång karriär på världens stora konsertarenor, kan sluta som en isärplockad tvärflöjt i en garderob i en stockholmsförort.

Apropå svininfluensan så benämner jag den numera som Hettnett, efter Fredriks tolkning av den medicinska beteckningen av smittan: H1N1. Jag vet att det låter, antingen som en sight för hårvårdsprodukter, eller som en sight som utger sig för att att saluföra hårvårdsprodukter men vars egentliga affärsidé är att sälja sex till män i övre medelåldern. Jag kommer ändå att kalla sjukdomen för hettnett, och jag har bestämt mig för att inte oroa mig för den, vilket är litet nytt och spännande för mig. Om du oroar dig är det alltså helt okej - jag jämnar ut! För övrigt finns det ingen vaccin. Det var två infektionsläkare väldigt upprörda över på dn debatt igår. Dom menade att även om man tog fram ett vaccin som inte var 100 procentigt så skulle det ha en lugnande effekt. Vad säger du om det? Nu skriver man rätt ut på debattsidorna att vi är lättlurade idioter. Jag gillar det. Klartext är bra text. Dessutom är jag ju en relativt lättlurad idiot, även om jag kan tänka att om det är lugnande effekt man vill åt så finns det väl redan medikament för det.

Nu ska jag läsa alla riksdagspartiernas + Junilistans valmanifest för EU-valet. Sen ska jag läsa Lissabonfördraget. Eller så ska jag slå mig själv med en galge 25 gånger. Ska funder på vad jag väljer.
Kärlek
A

Det är förresten kul att du har ett inlägg med texten 19.53 som är publicerad 19.55. Tog det dig två minuter att skriva fyra siffror och en punkt? Är du oxå gravid?

Aaaaannikaaaaa. Jag tror att den värsta perioden i mitt liv är över. Jag har alltså flyttat, jobbat världsa-mycket och gravidat samtidigt. Det gör jag inte igen. Hur udda och spännande det än kändes att inte veta vilken av våra 140 (fråga inte...) flyttkartonger min må-illa-medicin låg. Men nu är det alltså över. Det jobbiga. Och jag är med trägård och barn. Det är underbart. Båda två. Idag var jag på en liten konsert. Bebin gillade true colors och sparkade i takt. Två små taktsparkar. Den har således bra smak och rytmen i blodet. I trädgården finns massa saker jag inte känner igen. Jag tror att en del saker faktiskt går att äta. Jag ska få någon som inte är i grossess att äta sig igenom trädgården för att se vad som är gifitgt. Vill du komma hit?
När syrenerna blommar bjuder jag på kaffe (och smaskens ur linnés skafferi) i bersån. Längt!
Vad tror vi om svininfluensan? Finns det något sätt vi kan räknas som samhällsviktiga personer och sno åt oss vaccin? Troligtvis inte. Vem i din närhet har störst chans att få vaccinet?

Såg du Lill-babs i fatsuite i fredags? Visst var hon fin. Det är kanske så jag kommer se ut snart slog det mig. I dag när jag kom till redigeringen redigeringen utbrast Peter (du vet vår finkänslige vän): Meeen guuuuuuu va feeeeeeet. Mina hormoner var i uppåtkurs just då så jag dödade honom inte.
Nu ska jag dricka te och äta toblerone.
Vi hörs snart. Alltså typ i morgon. Inte om tre månader.

puss min vän.

Klockan är 18.11 och jag väntar...

Carina, vad ska jag säga?
Jag är så full av förväntan att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Står vid balkongdörren och tittar ut. Går in. Tittar ut. Går in. En dag kvar. Sen är det du och jag igen. Som att du nätledes glider in på "Sam's", slår dig ner i baren och viskar: "Play it Sam, play 'As time goes by' for old time's sake!" Och jag sitter vid bardisken med en vodkadrink, minnen och några felstavningar. Så kommer det att vara - imorgon, när du dialoggar igen.
Jag längtar!
A

Nu är det bra länge sedan jag skrev här. Jag skäms. Nätskäms. Litet mer vindkänsligt skäms en IRL-skam. Kan driva iväg i lättare bris. Vid storm: omöjlig att spåra.
Jag är så glad, Carina, och jag längtar till tisdag. På tisdag kommer vi att mötas igen. Här. I Dialoggen. Känner mig nästan litet generad. Som att jag är Karen Blixen och Robert Redford snart kommer att landa med sitt handsydda plan på en lejonplatå nära mig. Vad ska jag ha på mig? Den där luftiga byxdressen i linne, eller.....den där ännu luftigare byxdressen i linne?
Jag väljer byxdressen i linne. Kanske hatt.
Jag är redo.
Jag väntar.
Dedja (som jag tror betyder kyckling, men kanske kärlek.)
A

Käraste Berg!
Nu blir jag hånad på mikrobloggen för att jag har en blogg som heter "Dialoggen" trots att jag inte följer någon på Bloggy eller Twitter, vilket uppenbarligen är det närmaste dödssynd du kan komma inom nätverksvärlden. Inte blir det väl bättre av att du har befunnit dig i inspelningsskugga en längre tid nu, vilket för nyanlända läsare frå mig att framstå som en nätstalker - att jag liksom har "hittat på" att du skulle vilja kommunicera med mig, men att Dialoggen egentligen bara är ytterligare en envägsplattform för min egen profilerings skull.

Och ärligt talat - det är ju egentligen inte det att jag inte vill följa någon, det är alltså i grunden ingen principfråga, men jag har ingen aning om vilka jag ska välja att följa, och bara tanken att välja gör att jag får förhöjd kroppstemperatur så jag låter helt enkelt bli. Jag kommer ju ändå inte att hinna svara. Jag hinner ju knappt att skriva några inlägg. Vilken dag som helst ska jag sluta att mikroblogga, det var ju bara tänkt som ett experiment i sändningssituationen den dagen vi tog upp fenomenet (observera gärna att vi tog upp det flera månader före t.ex. Agenda) men sen rullade det på och jag har ju så lätt att skapa mig vanor och så svårt att bryta dom.

Nu är badet klar, så nu ska jag använda mitt livs första damrakhyvel. Jag är så jävla nervös. Det känns som om damrakhyvlar är själva inkörsporten till tyngra grejer. Typ att raka sig.
Kram
A

Kära vän!
Jag var på yoga idag och trodde att jag skulle dö och tänkte således på dig. Hur du med din spänstiga kropp övertygade mig om att bikramyoga var grejen. Och hur jag fortfarande tror att bikramyoga är grejen även om du tydligen hellre sitter i sittliften och planerar din carvingtur nedför "Väggen".
Hur som helst, när passet äntligen var slut och den fina människan tassar in med om här lavendeldoftande, iskalla tvättlapparna, så tänkte jag - samtidigt som jag placerade frottén över mitt överhettade ansikte - att jag måste komma ihåg att berätta för Tomas att om jag skulle vara nära att dö på riktigt, så skulle avfärden kännas lättare om jag fick en sån där liten lavendelduk över ansiktet. Och det är såklart där vi har det - bikramyogauppfinnaren visste att alla som kör ett pass tror att dom ska avlida, och därför utvecklade han (jag vet att det är en han, och att han är så gott som skallig) det här handukstricket bara för att det är så oerhört ljuvligt att man utan att blinka kan tänka sig att göra om hela helvetet bara för att få återuppleva det där ögonblicket av total njutning när svalkan möter ett liv på upphällning.
Jaha. Nu har jag inget mer att säga om det. Och nu verkar det som om barnen har somnat.
Jaha.
Hej då då.
Kram
A

Våren stod högt i skyn när jag lämnat på dagis och jag grät hela vägen hem. Och sen fick jag mensblod på min lyxfleece. Och sen kaffe. Nu kanske du undrar hur mensblodet kunde hamna på lyxfleecen eftersom den är situerad på överkroppen och mensen ofta huserar i underkroppen, men som du vet så närmar sig överkroppen och underkroppen varandra på ett påtagligt sätt vid till exempel toalettbesök. Där har vi det.

Du kanske undrar varför jag grät också. Äsch, det var det gamla vanliga. Att himlen inte är lika hög här som i min barndoms förort, att det är trängre mellan drömmarna, att havet känns längre bort och att barnen, barnen, barnen inte får ett vattentorn som landpost. Jag tänker att jag inte ger dom någon barndom, men jag blandar ju bara ihop det. Jag ger dom inte MIN barndom, och det är ju heller inte meningen. Dom har ju sin egen, men det är en koja som jag inte får plats i, hur mycket jag än försöker tränga mig in. Alltid är det nåt som välter eller nån filt som halkar av. Det där stora som rymms i små kroppar har för länge sen blivit en liten kropp i det stora som är jag. Det är väl därför jag gråter antar jag.

Men nu kom jag att tänka på det lilla i dig som är det största av allt, och då kom solen plötsligt in genom fönstret.
Fina du.
A